Mina damer och herrar,

Ibland blir man sugen på att göra något drastiskt, som att flytta till norrland och spendera dagarna på skotern och dricka vargtass, men det brukar gå över efter ett tag.

Då är man tillbaka till sitt gamla bekväma tråkiga Jag igen.

Att vara bekväm är farligt, vare sig det gäller i livet, arbetssituationen eller i förhållandet. Som att folk börjar slutar pussas när man ska sova, byter ut pussen till ett mullrande"godnatt".

Eller att man inte längre säger kärlekskommentarer längre, "nej men hon veeet ju att jag älskar henne"

Nä men hur skall man veta? bara för man en gång för 40 år sen gjorde det så behöver det inte nödvändigtvis betyda att man fortfarande gör det. Och gör man det inte så gör man slut, man är inte bekväm och tycker att "nej men vi har det ju så bra" Och älskar man.. så säger man det.

Vem är på att göra sig obekväm o drastisk?

OJ hej, sjukt länge sedan jag skrev. Tänkte ta upp bloggen igen men istället för att ta ut mina innersta aggressioner tänkte jag 2010 bli några procent positivare.

Först tänkte jag göra nåt så radikalt och att starta en helt ny blogg, men eftersom jag aldrig vill radera ut något jag kände när jag faktiskt skrev det, tyckte jag att jag ville fortsätta på denna. Rätt kul att kolla igenom vad man skrev och liksom tänka tillbaka på de tankar man hade då, och förhoppningsvis inte tänker så nu eller iallafall gått några steg länge i sina tankebanor.

Enjoy

Fy för bövelen, här är jag igen.

Jag vill säga att jag önskar att det fanns någon som mig, som jag kunde bli vän med, någon som var EXAKT som mig, gud vad jag hade lärt mig av den personen. Jag är väldigt bra att säga åt andra vad som ska tänka, hur dom ska tänka, o varför.

Men när det kommer till mig själv, jag har ingen aning.

Jag sabbar för mig själv jämt, hjärtat går inte i jämntakt med min hjärna, psyket går inte i jämntakt med mina steg.

Jag går inte i jämntakt med livet, eller livet går inte i jämntakt med mig?

Help.

Kära Dagbok

Fan vad jag hatar dig.

Har en sämst kväll i en sämst stad med bara sämsta människor.

Orkar inte med mina tankar.

Orkar inte med mina dåliga tankar som alltid överväger dom bra.

Orkar inte med att folk påverkar mitt sätt att agera.

Orkar inte med en ständig kamp.

Orkar inte med att ha fett hår.

Orkar inte med att lukta svett. Jofan. ärligt talat så skiter jag i hur jag luktar just nu.

Orkar inte med att köpa nytt sl kort.

Orkar inte med kyliga blickar

Orkar inte med att klockan tickar så jävla högt

Orkar inte med att vilja höra att det ordnar dig.

Orkar inte med öl.

Orkar inte med hemlängtan.

ok nu får det vara nog, ni förstårpoängen,

nej, en till,

Orkar inte med att inte kunna sova.

Okej, mot alla odds fick jag till slut med min gode vän Mia till buggkursen i alvik.

Lite lagom nerviga var vi när vi åkte dit, köpte en varsin glass och satte oss utanför för att smygkolla vad det var för folk som skulle dit. När vi satt där ute och det kom en 50 åring med matchande kavaj och byxor, två spattiga beigeklädda män, det blyga paret och den ensamma coola rockabillykillen.. så tvekade vi lite, det gjorde vi. Men vi tog oss i kragen, gick in och betalade. Och - det var hur kul som helst! Jävligt trevliga och roliga människor, både äldre och unga.

Vissa var roligare än andra att dansa med, uppskattade dock inte "dödafisken" som både jag och mia fick en dos av.

Mia som är anti både sällskapsdans och framför allt sällskapsdans-musik så blev det faktiskt en lyckad kväll för henne också, nu återstår 6 svettiga kursdagar och efter det förhoppningsvis en rad gammeldanser (eller hur mia?) För att inte tala om Buggkurs Nivå 2! :)

Godnatt.

Hola!

visst kan man ha överseende med värvare för diverse föreningar på staden iband, men idag var det fan droppen!

Jag och marieke satt och åt en falafel och cola light i solskenet, det sprang greenpeacare överallt och följde efter folk och var bara allmänt efterhängsna, när vi sedan stod och väntade på bussen så kunde vi inte undvika dom! En värvare kom fram och frågade "Hej, är ni med i greenpeace?"

Jag sa kort och slätt "Nej"

Han: "Då är det på tiden!"

Jag: "Alltså jag har ett fadderbarn jag betalar för varje månad det får räcka för min del"

Han: "Ja men bara för du skänker pengar till ETT barn så svälter tusentals andra barn. Alltså vi i västvärlden är största anledningen till att folk i andra delar av världen har det så som dom har det. Det är vårt fel"

Jag: "Är det vårt fel?"

Han: "Ja det är ert fel"

Marieke: "Alltså jag har en studieskuld på 120000 kronor och inget jobb, så tyvärr, men i framtiden så kanske!"

Han: "alltså, det gäller att prioritera"

Marieke: "ööh.. ja då prioriterar jag nog min skuld"

Han: "Den där cola som du dricker, om du slutar dricka den och istället skänker pengarna till... "

Jag: "Nu kommer vår buss! Hejdå!"

Alltså, vad är deras problem? Ska dom tvinga folk och nedvärdera marieke för hon ville köpa en cola light istället för att vara med och bidra till att värvaren ska få lön! För det är ju det som han tycker är viktigast, värva folk för att få pengar. Inte världen, inte barnen, inte svälten. Hans lön. Hans välmående.

Svar Nej.

Har kollat på film med marieke och ätit nyttigheter.

Nu när hon åkt så tänkte jag börja mitt dexter-maraton.

Det blir såhär när jag blir tvungen att sova själv!

När jag ska lägga mig så blir det liksom aldrig att jag gör det.. det finns så mycket annat kul att göra, äta yoggi, dricka te, klia sig i skrevet, kolla på dexter.

Sarbi blir alltid trött för han går upp tidigt, då blir det att jag lägger mig också, men somnar gör jag ju inte naturligtvis, därför känns det mer rätt att sitta uppe nu, för om jag hade gått och lagt mig så hade jag legat och vridit mig och slösat bort tid.

Och sen har jag dessutom inte min spikmatta här, som är ett slags sovhjälpmedel för mig.

Nu vet jag inte vad jag ska göra, ingen är online på varken facebook eller msn. ringa någon kan jag inte göra.

vilar mina ögon på dexter.

försöker bli trött.

..

försöker..

Nu är sommaren här och jag har två dagar på jobbet kvar, det är skitvarmt och fint ute och folk sitter och äter i solen och jag sitter inglasad och bara stirrar ut.

Men ser jag fram emot en sommar i Blekinge, lantlolla som jag är.

Jag längtar sjukt mycket till Öland roots också. Och Turkiet!

Känns som om denna sommaren kommet gå orättvist fort och innan jag vet ordet av är jag tillbaka på jobbet igen.

Midsommar var iallafall trevligt. Vi var ute i Tyresö slott och åt sill och potatis (jag åt tonfisk för sill är det äckligaste jag vet, näst efter senap, TÄNK ER DÅ SENAPSSILL!)

Vi hann undan regnet och åkte hem till Sarbi och satte oss och inhalerade drycken öl.

Folket fylldes på och vi spelade för det mesta svenska fina bitar medans regnet öste ner utanför altanen.

När regnet hade avtagit satte vi på grillen och jag fick chans att låta befolkningen smaka min otroooliga Västerbottenostpaj (som jag snott av fantastiska Per Morberg)

När alla munnar var mätta fortsatte det hysteriska tömmandet av ölflaskor och vi höll väl på till tretiden innan vi blev trötta och slocknade.

Dagen efter åkte Sarbi till Prag och vi ska inte ses på nästan tre veckor.

Det värker i mitt hjärta av visshet att jag inte får vakna upp med honom på evigheters evigheter.

Samtidigt som jag på något sätt tycker och tror att det är bra att vi är ifrån varandra.

Det ständiga tjaffset som tär på en och som gör så att man börjar tvivla på relationen även fast man vet att man inte kan vara utan personen.

Det har varit och är fortfarande way to much drama i vår relation, det får en att fundera på om det kommer bli något långvarigt, samtidigt som det kanske "håller glöden vid liv" (?)

Jag läste någonstans att Tristess i förhållandet är mer ödestigande än Bråk och dispyter. Jag vet inte om det stämmer.. dessa bråk och dispyter kanske infekterar relationen så pass mycket att den till slut är helt förstörd? Den kärleken som fanns där har på något sätt ätits upp av tjaffsbakterier.

Det är jobbigt att gå omkring i en "jag älskar dig" och "jag tål dig inte" bubbla och det är antingen eller.

Men det kniper i hjärtat, det gör det.