Mm. Ni vet känslan av att tänka tillbaka på gårdagen, ha dimmiga minnesbilder, något har fallit bort, något minns du helt klart. 

Du har festat i 10 timmar, du har aktivt pratat och deltagit i diskussioner i 10 timmar, men när du tänker tillbaka minns du kanske 15% av allt som sas och hände? Du minns det som stack ut. Den som stack ut.

Du åker hem och känner att kvällen varit fulländad, du har fått fram saker, du har sagt bra saker, folk har lyssnat på dig, folk har skrattat och skålat med dig. I bakhuvudet vet du vad som väntar dig nästa gång du slår upp ögonen.

Godmorgon!?

Ahh, försöker tänka igenom gårdagens händelser.. varför sa jag sådär? Varför tog jag det där beslutet? Jag skulle aldrig druckit den där sista.

Här sitter jag nu, i Sveriges huvudstad. Och jag kan inte låta bli att tänka; Varför tog jag det här beslutet?

Jag står på jobbet och då får man inte blogga. Men jag har faktiskt rast.

Nu tänks det alldeles för mycket här, till och med när jag knådar och trycker så tänks det. Kan liksom aldrig slappna av i huvudet.

Bekymmersrynkan blir allt djupare.

Klarar inte riktigt av förändringar, men överlever inte om jag inte får någon snart.

Skulle faktiskt vilja

men kan inte

Det är så jävla jobbigt att vara jag. Det är som om mitt huvud vill leva två olika liv var och varannan dag.

Ena huvudet säger att jag ska bo i mitt röda hus med vita knutar på landet.

Där skall mina höns picka frön och föda massor med söta kycklingar som går lösa på tomten. 

Mina två katter får springa fritt i skogen så man får plocka bort massa löv ur deras långa päls när de kommer in och lägger en råtta på farstugolvet som dom stolt fångat. 

Jag ska gå långa skogspromenader med min hund, och kunna släppa honom lös utan att behöva oroa mig för bilar och sviniga människor.

Och huset skall vara upprustat, bara lite smådetaljer som behövs göras. Min man med blå overall dricker en folköl medans han skrapar bort gammal färg från staketet som sedan skall målas vitt. Vinkar till mig gör han, ler när jag kommer ur skogen med kopplet i handen. Tappar nästan färghinken för att springa fram och kyssa mig. 

Och det skall dofta nybakat hela tiden, alltid vara sommar och jag ska le. Jämt.

Sedan kommer andra huvudet och ska lägga sig i.

Det som säger att jag vill bo nära eller i en storstad när jag fortfarande är ung. Vara lyckad och ha pengar. Trivas på mitt jobb, i min lägenhet, och med min andra lyckade hälft.

Kunna gå ut på gatan utan att känna igen hälften av alla människor jag möter. Kunna gå på krogen utan att veta exakt vem som har varit ihop med vem. Festa, dansa, vara galen, kunna vara anonym, vara glad, vara nöjd.

När jag raddar upp liven såhär och läser igenom dom så blev allt så enkelt. Men ändå så svårt.

Ja, ni läste rätt, jag är här igen. Varför? Det vet jag inte. Kan vara tristess, kan vara ångest, kan vara ett litet behov att människor ändå ska läsa lite av mina innersta tankar. 

Jag gillar ju fortfarande vara uppe på natten, men då de flesta sover för de skall sköta sina hederliga jobb så finns det oftast ingen att skriva med. Och oftast känns det skönt att få skriva, utan att någon svarar.

(Jag sköter också mitt jobb) 

din röst
där nerver spelar
och orden jag skriver
som sprickor i muren
som fläckar på en tavla
som spåren i snön
men säg, fanns det inte
kommer du aldrig lämna det åter
och du blir alltid verkligare
alltid mera kropp
alltid mera du, som jag inte kände
när lämnar du dig själv
kom låt mig glöda
och återvända!
alltmera fjärran, alltmera fönster som växer ut mot havet
och skuggor
kom låt mig pröva
jag vill pröva om du finns

men jag ska börja, det ska jag, i en annans armar nån annanstans

jag hör inte hemma där heller men så länge han rör mig stannar jag

älska säjer han, underbar vacker älskling älska, och jag drunkna i orden för ord är det vackraste och viktigaste på jorden, ja.

dom är aldrig många, snarare en och den enda jag kommer till naken för att han är den ende som får vara med i min film

jag kan alla repliker utantill

och det enda han behöver göra är att låtsas älska mig

Har du inte märkt att stjärnorna sitter fel? att fåglarna sjunger falsk, att månen ligger för långt åt höger? att träden tappat blad och fått nya i fel färg, att vindarna tappat bort sig, att vågorna går åt fel håll, att molnen fallit isär, att mörkret slocknat?

att jag fattas dig älskling och att det inte är våra stjärnor som gnider sig mot varandra och exploderar om nätterna och att det är fel!

att det är katastrof!

att det betyder att snart tappar solen också bort sig och snön och myggen och så går alltihop sönder och i kras och i tusen bitar

vid samtalets behag
kvickheten som aldrig tömdes
så bränner din skuldra
men djärvare än jag är
och sa
bara du?
efteråt sover jag och viskar och ler i sömnen
tidlöshetens tid går ut och ögonblicket inser sin svaghet
och ögonen sönderbristade
sinnet i otakt
som blixtskimmer mot varandra
åkte jag ikapp dig
och stormen nådde dig aldrig
men oss
säg mig, minns du dessa veckor
i aftonen och brinner ditt minne i mitt hjärta
och alltid vi och alltid du och jag