Det kan inte krävas mycket i barndomen för att man ska bli känslomässigt rubbad som vuxen.

Jag var alltid ett glatt barn, glatt men eftertänksamt. 

Hade mycket idéer om hur saker skulle vara och om det visade sig vara fel eller om nån sa emot kunde det gnistra till, och när jag blev arg kunde jag göra saker som jag i "normalt" tillstånd aldrig skulle göra, ibland mindes jag inte ens vad jag sagt eller gjort efter ett utbrott.

Fram till 3:an fick jag vara som jag ville, sedan försökte folk ändra på en, trycka ner den starka lilla människan i botten och vara så elak att det glada barnet som en gång fanns blev väldigt litet och osäkert. Oavsett hur stark en liten människa är så finns det ändå en gräns när 12-15 personer går emot en och gör allt för att man ska klämma fram en tår.

När ens enda vän väljer bort en och helt plötsligt är en av dom andra.

Man lär sig leva med det. 

När ens pappa sedan i vuxen ålder väljer bort en så kom väl allt tillbaka igen.

Några år hann jag iallafall med att vara nästan bekymmerslös innan allt kom tillbaka med full kraft, och utan någon som helst skyddsmur den här gången.

Försöker alltid fokusera på allt annat än det som är just nu omkring mig, är inte riktigt vän med mig själv, är inte riktigt mig själv. 

Ibland känns det som jag försöker förstöra för mig själv med flit, jag nästan letar efter saker jag kan bli arg på, bara för att känna känslan av att bli arg.

Har så mycket inom mig att jag nog en dag kommer spricka och bli en liten blöt fläck på marken.

Väldigt surrealistiskt nu.

Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta.

Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek.

En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ipad och resten tittar rakt ut i tomma intet.

Det är bara människor som är här ensamma, inga par eller kompisar.

Vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag flyttade upp hit men jag är rätt  säker på att det inte var det här.

Väldigt surrealistiskt nu.

Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta.

Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek.

En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ipad och resten tittar rakt ut i tomma intet.

Det är bara människor som är här ensamma, inga par eller kompisar.

Vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag flyttade upp hit men jag är rätt  säker på att det inte var det här.