din röst
där nerver spelar
och orden jag skriver
som sprickor i muren
som fläckar på en tavla
som spåren i snön
men säg, fanns det inte
kommer du aldrig lämna det åter
och du blir alltid verkligare
alltid mera kropp
alltid mera du, som jag inte kände
när lämnar du dig själv
kom låt mig glöda
och återvända!
alltmera fjärran, alltmera fönster som växer ut mot havet
och skuggor
kom låt mig pröva
jag vill pröva om du finns

men jag ska börja, det ska jag, i en annans armar nån annanstans

jag hör inte hemma där heller men så länge han rör mig stannar jag

älska säjer han, underbar vacker älskling älska, och jag drunkna i orden för ord är det vackraste och viktigaste på jorden, ja.

dom är aldrig många, snarare en och den enda jag kommer till naken för att han är den ende som får vara med i min film

jag kan alla repliker utantill

och det enda han behöver göra är att låtsas älska mig

Har du inte märkt att stjärnorna sitter fel? att fåglarna sjunger falsk, att månen ligger för långt åt höger? att träden tappat blad och fått nya i fel färg, att vindarna tappat bort sig, att vågorna går åt fel håll, att molnen fallit isär, att mörkret slocknat?

att jag fattas dig älskling och att det inte är våra stjärnor som gnider sig mot varandra och exploderar om nätterna och att det är fel!

att det är katastrof!

att det betyder att snart tappar solen också bort sig och snön och myggen och så går alltihop sönder och i kras och i tusen bitar

vid samtalets behag
kvickheten som aldrig tömdes
så bränner din skuldra
men djärvare än jag är
och sa
bara du?
efteråt sover jag och viskar och ler i sömnen
tidlöshetens tid går ut och ögonblicket inser sin svaghet
och ögonen sönderbristade
sinnet i otakt
som blixtskimmer mot varandra
åkte jag ikapp dig
och stormen nådde dig aldrig
men oss
säg mig, minns du dessa veckor
i aftonen och brinner ditt minne i mitt hjärta
och alltid vi och alltid du och jag