Godkväll?

Har ni haft en bra start på veckan, natten till söndags fick ni ju "sova en timme längre" som det så svenskt talas om.

Eller också så sover man så länge man vill, det är ju ändå söndag?

Började min lediga måndag med lite kattmys och en romantisk dramakomedi, en feel-good film i allra högsta grad, vilket verkade göra min dag bra. Kanske ska börja varje morgon med lite romantik? 

Nu: Fil med pepparkakssmulor innan någon form av sömn.

Mm. Ni vet känslan av att tänka tillbaka på gårdagen, ha dimmiga minnesbilder, något har fallit bort, något minns du helt klart. 

Du har festat i 10 timmar, du har aktivt pratat och deltagit i diskussioner i 10 timmar, men när du tänker tillbaka minns du kanske 15% av allt som sas och hände? Du minns det som stack ut. Den som stack ut.

Du åker hem och känner att kvällen varit fulländad, du har fått fram saker, du har sagt bra saker, folk har lyssnat på dig, folk har skrattat och skålat med dig. I bakhuvudet vet du vad som väntar dig nästa gång du slår upp ögonen.

Godmorgon!?

Ahh, försöker tänka igenom gårdagens händelser.. varför sa jag sådär? Varför tog jag det där beslutet? Jag skulle aldrig druckit den där sista.

Här sitter jag nu, i Sveriges huvudstad. Och jag kan inte låta bli att tänka; Varför tog jag det här beslutet?

Jag står på jobbet och då får man inte blogga. Men jag har faktiskt rast.

Nu tänks det alldeles för mycket här, till och med när jag knådar och trycker så tänks det. Kan liksom aldrig slappna av i huvudet.

Bekymmersrynkan blir allt djupare.

Klarar inte riktigt av förändringar, men överlever inte om jag inte får någon snart.

Skulle faktiskt vilja

men kan inte

Det är så jävla jobbigt att vara jag. Det är som om mitt huvud vill leva två olika liv var och varannan dag.

Ena huvudet säger att jag ska bo i mitt röda hus med vita knutar på landet.

Där skall mina höns picka frön och föda massor med söta kycklingar som går lösa på tomten. 

Mina två katter får springa fritt i skogen så man får plocka bort massa löv ur deras långa päls när de kommer in och lägger en råtta på farstugolvet som dom stolt fångat. 

Jag ska gå långa skogspromenader med min hund, och kunna släppa honom lös utan att behöva oroa mig för bilar och sviniga människor.

Och huset skall vara upprustat, bara lite smådetaljer som behövs göras. Min man med blå overall dricker en folköl medans han skrapar bort gammal färg från staketet som sedan skall målas vitt. Vinkar till mig gör han, ler när jag kommer ur skogen med kopplet i handen. Tappar nästan färghinken för att springa fram och kyssa mig. 

Och det skall dofta nybakat hela tiden, alltid vara sommar och jag ska le. Jämt.

Sedan kommer andra huvudet och ska lägga sig i.

Det som säger att jag vill bo nära eller i en storstad när jag fortfarande är ung. Vara lyckad och ha pengar. Trivas på mitt jobb, i min lägenhet, och med min andra lyckade hälft.

Kunna gå ut på gatan utan att känna igen hälften av alla människor jag möter. Kunna gå på krogen utan att veta exakt vem som har varit ihop med vem. Festa, dansa, vara galen, kunna vara anonym, vara glad, vara nöjd.

När jag raddar upp liven såhär och läser igenom dom så blev allt så enkelt. Men ändå så svårt.

Ja, ni läste rätt, jag är här igen. Varför? Det vet jag inte. Kan vara tristess, kan vara ångest, kan vara ett litet behov att människor ändå ska läsa lite av mina innersta tankar. 

Jag gillar ju fortfarande vara uppe på natten, men då de flesta sover för de skall sköta sina hederliga jobb så finns det oftast ingen att skriva med. Och oftast känns det skönt att få skriva, utan att någon svarar.

(Jag sköter också mitt jobb)