Det är så jävla jobbigt att vara jag. Det är som om mitt huvud vill leva två olika liv var och varannan dag.

Ena huvudet säger att jag ska bo i mitt röda hus med vita knutar på landet.

Där skall mina höns picka frön och föda massor med söta kycklingar som går lösa på tomten. 

Mina två katter får springa fritt i skogen så man får plocka bort massa löv ur deras långa päls när de kommer in och lägger en råtta på farstugolvet som dom stolt fångat. 

Jag ska gå långa skogspromenader med min hund, och kunna släppa honom lös utan att behöva oroa mig för bilar och sviniga människor.

Och huset skall vara upprustat, bara lite smådetaljer som behövs göras. Min man med blå overall dricker en folköl medans han skrapar bort gammal färg från staketet som sedan skall målas vitt. Vinkar till mig gör han, ler när jag kommer ur skogen med kopplet i handen. Tappar nästan färghinken för att springa fram och kyssa mig. 

Och det skall dofta nybakat hela tiden, alltid vara sommar och jag ska le. Jämt.

Sedan kommer andra huvudet och ska lägga sig i.

Det som säger att jag vill bo nära eller i en storstad när jag fortfarande är ung. Vara lyckad och ha pengar. Trivas på mitt jobb, i min lägenhet, och med min andra lyckade hälft.

Kunna gå ut på gatan utan att känna igen hälften av alla människor jag möter. Kunna gå på krogen utan att veta exakt vem som har varit ihop med vem. Festa, dansa, vara galen, kunna vara anonym, vara glad, vara nöjd.

När jag raddar upp liven såhär och läser igenom dom så blev allt så enkelt. Men ändå så svårt.