Fy för bövelen, här är jag igen.

Jag vill säga att jag önskar att det fanns någon som mig, som jag kunde bli vän med, någon som var EXAKT som mig, gud vad jag hade lärt mig av den personen. Jag är väldigt bra att säga åt andra vad som ska tänka, hur dom ska tänka, o varför.

Men när det kommer till mig själv, jag har ingen aning.

Jag sabbar för mig själv jämt, hjärtat går inte i jämntakt med min hjärna, psyket går inte i jämntakt med mina steg.

Jag går inte i jämntakt med livet, eller livet går inte i jämntakt med mig?

Help.

Kära Dagbok

Fan vad jag hatar dig.

Har en sämst kväll i en sämst stad med bara sämsta människor.

Orkar inte med mina tankar.

Orkar inte med mina dåliga tankar som alltid överväger dom bra.

Orkar inte med att folk påverkar mitt sätt att agera.

Orkar inte med en ständig kamp.

Orkar inte med att ha fett hår.

Orkar inte med att lukta svett. Jofan. ärligt talat så skiter jag i hur jag luktar just nu.

Orkar inte med att köpa nytt sl kort.

Orkar inte med kyliga blickar

Orkar inte med att klockan tickar så jävla högt

Orkar inte med att vilja höra att det ordnar dig.

Orkar inte med öl.

Orkar inte med hemlängtan.

ok nu får det vara nog, ni förstårpoängen,

nej, en till,

Orkar inte med att inte kunna sova.