Fy för bövelen, här är jag igen.

Jag vill säga att jag önskar att det fanns någon som mig, som jag kunde bli vän med, någon som var EXAKT som mig, gud vad jag hade lärt mig av den personen. Jag är väldigt bra att säga åt andra vad som ska tänka, hur dom ska tänka, o varför.

Men när det kommer till mig själv, jag har ingen aning.

Jag sabbar för mig själv jämt, hjärtat går inte i jämntakt med min hjärna, psyket går inte i jämntakt med mina steg.

Jag går inte i jämntakt med livet, eller livet går inte i jämntakt med mig?

Help.

 

M

22 oktober 2009 13:36

Du går i jämntakt med mig

 

Miss s ( fairy)

24 oktober 2009 15:21

Känner igen det så väl.
Men det är då du ska lyssna innåt, på din magkänsla.
Och ge dig själv de råden som vi så ofta ger till andra om de hade "samma" problem.

http://days.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag har en relation hakar jag upp mig på allt som känns fel och dåligt, som att jag letar efter saker bara för att kunna avsluta nåt, och påbörja nånting annat. När man sedan blickar bakåt tänker jag bara på det bra, på det som betydde nånting....

Efter snart ett år hälsar jag mig själv tillbaka till bloggandet. Väl mött Linnea! ...

Det kan inte krävas mycket i barndomen för att man ska bli känslomässigt rubbad som vuxen. Jag var alltid ett glatt barn, glatt men eftertänksamt.  Hade mycket idéer om hur saker skulle vara och om det visade sig vara fel eller om nån sa emot kun...

Väldigt surrealistiskt nu. Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta. Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek. En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ...

Väldigt surrealistiskt nu. Sitter ensam på Muffinbakery på Östermalm, det är nästan helt fullt här fast alla är tysta. Ur högtalaren spelas en fransk sorglig låt, antagligen om kärlek. En läser tidning. En sippar på en juice. En sitter med sin ...