Det finns nog inget som jag ogillar mer än att sitta hemma själv en lördagkväll.

Därför har jag nu 5 helger i rad uppbokade på grejer för att jag inte ska känna denna ångesten som jag gör nu.

Denna ångesten är värre en söndagsångesten, för har man söndagsångest/bakfylleångest har man iallafall haft roligt.

Denna lördagen är ett undantag. Jag sitter själv och dricker ett billigt äckligt rödvin. 

Känner mig ensam. 

Det är hemskt. En hemsk känsla.

Det är jag som bestämmer hur min framtid ska bli

Det är jag som bestämmer hur jag ska leva mitt liv

Det är jag som bestämmer om jag ska vara glad eller ledsen

Det är jag som bestämmer om jag ska ta på eller av offerkoftan

Inte min pappa

Min svaghet

Min pojkvän

Mitt ego

Jag känner ofta att folk inte riktigt lyssnar, eller inte vill lyssna. 

Dom orkar liksom inte hantera det dom tror dom kommer få till svar.

Vilket resulterar i att dom inte frågar nåt. alls. överhuvudtaget. 

Och om dom frågar och jag svarar så lyckas dom alltid få det att handla om sig själva på nåt vänster. Det är väldigt skickligt gjort faktiskt.

Detta har pågått under väldigt många år och har resulterat till att om någon bryr sig eller frågar något så tror jag per automatik att det bara är för att vara artig eller för att kunna börja prata om sig själva.

Och jag lyssnar. (faktiskt, jag gör verkligen det) Och jag nickar. Och jag kommer med infallsvinklar. Råd.

Men, här handlar det bara om mig.

Och ni kan ju sluta läsa om ni vill.

Folk i relationsfilmer är så jävla lyckliga, och är dom olyckliga ett tag så blir dom garanterat lyckliga igen. Och då är dom dubbelt så lyckliga som dom var innan.

Träffar den rätta, köper obegränsat med drinkar, kan bo i ett stort hus fast dom aldrig är på jobbet.

Håller i tillställningar. Lyckas. Har en hund som dom aldrig behöver rasta. Har sex på ett snyggt sätt.

Nyförälskade, generösa, förlåtande.

Men vad händer sen? I den fula verkligheten.

Jag skäms faktiskt. Jag skulle ju skriva oftare.

Okej. Om tre dagar åker jag till Karlshamn. Ska bli alldeles, alldeles underbart samtidigt som det är något som hugger till ibland.

Sen har vi ju dom där gatorna och det där huset, och allt som kommer däromkring. 

Men mestadels bra känslor såklart, gå på torget som man gått så många gånger, ta en kaffe på briggen, köpa en munk i munkboden, kolla på alla 20-åriga morsor som förmodligen står och snackar skit om nån som ser bättre ut än dom. (nej bara för att man bli morsa så betyder det inte att man automatiskt blir snäll mot sina medmänniskor) 

Åh! Mitt karlshamn, min småstad. 

Okej! Snart är det nytt år, sjukt!? Vart tar tiden (ungdomen) vägen.

Vad jag ska sikta på att uppnå 2012? Det var en lätt fråga. Jag tänkte ta reda på vafan jag vill göra.

Sedan jag var på healingen har jag varit väldigt glad och nästan lite lättad.. bara efter en gång? Jag fattar inte det där. Sitter det i huvudet? Hon insisterar att det sitter i mitt bröst och min mage. Det tunga alltså.

Jag tror också det beror på att jag verkligen kände mig sedd, av henne. 

Jag har alltid varit emot att ge folk pengar för en "tjänst" för det är väl en tjänst? Jag betalar henne så att hon kan göra mig hel. Och har alltid trott att det ska kännas så fult och falskt.. men från hennes sida kändes det bara genuint. Hon såg mig. Hon lyssnade på mig, frågade mig, sa åt mig. 

Hon pratade inte om sig själv, hon avbröt mig inte för att berätta något kul som hänt, fick ingenting jag sa att handla om henne. Bara..full fokus Linnea Sandelius.

Jag hatade dig och varje ord ur din mun
till slut bedrog jag dig hela tiden
Jag gjorde mot dig
vad du gjort mot mig
vi turades om under kniven
En bröllopsresa till helvetet
men vi log bland lögnerna
och dom hårda adjektiven
Kärleken var en enkel biljett
som vi begravde bland glas
och krossade porslinet
Nu står nån annan bakom mig
där du skulle ha stått
och det är väl samma för dig
miljoner mil bort
Och dagarna är långa
och natten är för kort
det känns som hela livet
är miljoner mil bort
Miljoner mil bort
miljoner mil bort
Det känns som hela livet
är miljoner mil bort

Fick ett litet brev med posten hemskickat av mamma igår. 

Såhär stod det:

"Du min älskade dotter, några tankekorn!

Det är ofta vi själva som står ivägen för vår egen lycka. Är du säker på att du saknar det du söker?

Den stora hemligheten med lycka är att vara vän med sig själv. 

Än är inte livet slut så passa på o njut.

Den är klok som inte sörjer det han saknar, utan glädjs åt det han har.

Jag är så lycklig att du finns

Din Mamma"