När jag har en relation hakar jag upp mig på allt som känns fel och dåligt, som att jag letar efter saker bara för att kunna avsluta nåt, och påbörja nånting annat.

När man sedan blickar bakåt tänker jag bara på det bra, på det som betydde nånting. 

Oväsentliga saker som egentligen inte var värt någonting när det hände, men som är värdefullt när allting är över och i tusen bitar.

Som en låt. 

Vi satt i vår gråa soffa och ingenting var speciellt, men varje gång jag hör låten så känns det som om jag är en avdankad trasa som vrids ur om och om igen, hur lite vatten det än är kvar i mig så fortsätter det vrida sig i hela kroppen när jag hör den.

Satt på tunnelbanan i all misär som jag kände och tyckte att jag hade det svårast i världen, ingen var lika ledsen som jag.

Väntade på att någon människa skulle komma med sin hand och dra mig upp igen.

Hela tiden väntar jag på nån annan. den andra. den första. den rätta. den felande länken.

Känner mig smart men är fan den dummaste människa jag känner.

Hade jag varit kompis till mig själv hade jag sagt till mig själv på skarpen.