Idag tänkte jag skriva om ett väldigt ångestladdat ämne, nämligen - framtiden.

Är det bara jag som får panik varje gång ni ser en tant på tunnelbanan? Är det bara jag som sitter och frenetiskt räknar hennes rynkor och senilvårtor? Bara jag som sitter och försöker klura ut om hon luktar som ett grovt gammal sofftyg eller min mormors gamla tax?

 Och gamla par sen, eller gamla och gamla.. jag syftar på de där paren runt 45, de som har nyss utflygna ungar som sitter och funderar på varför dom fortfarande är gifta. De som har varsitt täcke, varsin kudde, varsin sida och varsitt sexliv. Eller varsitt obefintligt sexliv snarare.

Eller barnfamiljerna, två skrikande snorungar som lägger sig på golvet i mataffären och grinar om dom inte får trycka i sig godis. De paren som alltid sa till varandra "men våra barn blir inte såna som dom" Ett år senare tar dom tillbaka det som sagt, biter sig i tungan och intalar sig själva att dom visst älskar sina barn.. och inte att förglömma - varandra. Eller?

Och sedan är det vi, dom, ni, som sitter där, drömmandes om den perfekta mannen som ni ska vara förälskad i resten av livet, vara lycklig med, även när ungjävlarna har kommit ska ni älska varandra, även när penisen gett upp ska du älska honom, även när allt du tyckte var gulligt har blivit vidrigt och irriterande ska du älska honom, i nöd och lust, glöm aldrig det. Eller, åtminstonde i Nöd.