Tänkte på det här med vännernas betydelse i ens liv ikväll.

Även fast ni kanske inte tror mig när jag säger det, så är jag glad att jag inte är en hejhurärläget-människa. Jag är glad att jag faktiskt kan gå omvägar för att slippa träffa på någon människa som jag vet kommer fråga mig hur läget är, och förväntar mig att jag frågar det tillbaka.

Varför skulle jag fråga det tillbaka? Jag bryr mig inte, alltså frågar jag inte.

Och folk som känner mig vet också, att när jag frågar hur dom mår så vill jag verkligen veta hur dom mår, jag frågar inte det som nån sorts artighetsfråga som alltid kommer efter "hej" eller "tjena"

Och nu säger ni kanske att ni också bara vill veta hur folk mår när ni frågar, men ni kan fan inte smälla i mig att ni undrar hur Christer på ica som gick i din klass i mellanstadiet mår?

Visst blir du omtyckt, känd som killen eller tjejen som är så trevlig och social mot alla. (andra ord för ytlig) Men hur kul är det, tänk hur många ytliga kontakter man måste samla på sig under åren, till sist kan man inte gå nånstans utan att någon frågar hur läget är.

Och tänk när läget är riktigt riktigt illa, du har förlorat fru och barn, supit upp ditt sparkapital och lever på kyckling och öl, en dag går du din vanliga dagsrunda med hunden (det enda din fru lämnade kvar hos dig) till bolaget, och där kommer han, Christer från ica från mellanstadiet, gående med sin fru och ser lycklig ut, vilket han också är(christer på ica var för övrigt inte en lägetmänniska)

Han tänker att "han, han där brukade ju alltid hälsa på mig för många många år sedan, han var alltid så trevlig och omtyckt, kanske man ska säga hej" Så christer på ica säger hej till dig, frågar dig hur läget är.

Och i all din misär, hur jävla dåligt du än mår, tänk på det faktum att du inte känner christer på ica ett enda jävla dyft, du minns att han hade blåa kalsonger på gympan och kallades tönt-crille. Men det är också det enda, och nu frågar tönt-crille hur läget är. Och det värsta är att du måste säga "jotack det är bra, själv då?"

Hösten närmar sig, och dagens låt är Sigur ros - Heima.

Är rädd för att mina sömnproblem kommer komma tillbaka nu när min framtid är osäker och min tankeverksamhet ständigt är i arbete.

Jag har lyssnat på coldplay - viva la vida 50 gånger idag tror jag.

Min vilja är det inget fel på, snarare mina handlingar, dom kommer bort liksom.. det finns så mycket annat att göra än o söka det där jobbet.. bre en macka t ex.. rasta hundarna.. klia sig i skrevet.

Kommit underfund med att det är lättare att inte tycka om någon, det mesta var så mycket lättare när det var impa, pimpa, pumpa, dumpa, bye ditt snille, nästa kille!

Men vem har sagt att lätt = bra?

Nattens fråga:

"Vafan gör jag här!?"

Lova mig att du läser vartenda ord långsamt i texten nedan.

I use to rule the world

seas would rise when I gave the word

Now in the morning I sleep alone

Sweep the street that i used to own.

I magen känns det som ett tomt svart hål, jag vet inte vad det behövs fyllas med, alkohol..kärlek.. stockholm..

Jag glider närmre och närmre verkligheten, för att jag är på en plats jag inte vill vara.

Jag har varit här en vecka nu och kroppen skriker efter att komma "hem" till stockholm igen.

Mamma vägrar förstå att jag inte kommer må bra om jag stannar här hemma.

Jag får försöka fylla tomheten efter stockholm och mina vänner med alkoholhaltig dryck.

Dagens fråga, "Vad fan gör jag här?"

Packade stora väskan ner till karlshamn igår.

Skall vara här på obestämt tid, kortast möjligt om jag får bestämma.

Jag hade i varje fall en väldigt gemytlig dag med andreas i afton, vi promenerade 1 timme till olika affärer för att få tag till ingredienser till sen där förbannade lasagnen. Sen lagade vi lasagnen och såg på Färjan och åt upp 1 och en halv form lasagne.

Nu ligger jag i min säng och är frusterad över de framtida månaderna här, i karlshamn. Jag kan inte fatta att jag skall vara här. Så hastigt gick det också, jag hann inte tänka.

Men vad gör man, kan inte annat än konstatera att jag valde fel yrkesliv.

För i slutändan är det enda som är viktigt att man är glad.

jag tänker, grubblar, velar mer än, känner, längtar, trånar och går åt.

är jag hjärtlös och förfallen?

vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin kunnat nå, tills bara skulden gör oss två, det är bara tur att hjärtat klappar ändå.

vi lever sönder samma dagar, vad ska vi prata om idag? var det du som blev som jag? och alla ögonblick vi jagar för att vara nånting mer än "bra å ha"

och stjänor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas, men inga stjärnor inga himlar, över dom som inte lyckas.