Jag satt och åt chili con carne och macka och det slog mig att leva är en stor enda misär.

Man gör ju aldrig någonting som man verkligen vill. Ständigt dessa jobbiga saker som man egentligen inte vill göra som upptar hela ens jävla liv.

Jag ville inte födas, eller, jag bad iallafall inte om det.

Jag ville inte gå till dagmamman. Jag ville inte leka med dom andra barnen.

Jag ville inte börja skolan. Jag ville inte känna mig värdelös.

Jag ville inte äta upp maten på tallriken den där gången då det var blodkorv och rotmos.

Jag ville inte gå bild och form på gymnasiet.

Jag ville inte ha högläsning om den engelska litteraturen för hela jävla klassen.

Jag ville inte berätta för mamma att jag visst super, röker och knullar.

Jag ville inte börja jobba på puben. Jag ville inte att fulla as skulle kladda på mig och dra sexistiska skämt som jag absolut inte ville skratta till. Jag ville egentligen inte göra slut med mitt ex. Jag ville egentligen inte utbilda mig till hudterapeut.

Jag ville inte ta den där hemska examen som gjorde mig till psykfall i flera veckor. Jag ville inte att Marieke skulle åka till israel. Jag vill inte jobba överhuvudtaget. Jag vill inte hyra i andra hand. Jag vill inte vara en otrevlig ärkesubba mot min pojkvän.

Jag vill inte äta denna jävla chili con carnen jag ätit i 3 dagar. Jag vill inte titta i diskhon och se hur mycket disk det ligger däri, och jag vill absolut inte diska upp den.