hej

det är bara jag. igen.

när jag nu såhär i efterhand tänker hur jag är nu och hur jag var då så märker man att man väldigt långsamt och diskret har förändrats. Att personen som stod en nära och som man trodde skulle göra en bättre på något sätt ledde till långsam långsam förintelse med vad man en gång gillade med sig själv.

Att man börjar få dåligt samvete fast man vet att man inte bör ha det.

Att börja vara mer ledsen än glad.

Att en person som gjorde en så glad, plötsligt bara gjorde en ledsen, arg och frustrerad.

Fan vad jag svamlar.

Det är nog ingen som förstår vart jag försöker komma, kanske inte ens jag själv.

Letar fortfarande efter den perfekt tråden som ska få mig uttrycka precis det jag vill få fram.

Got damnit!

Som min mamma sa idag, efter 30 år.."Nu är det slut med det, från och med nu ska jag bara göra roliga saker, göra vad jag vill"

Jag tänker inte vänta 30 år.